Det finns c:a 3000 arter ormar. Av dessa är nästan 90 % ogiftiga och därmed i princip ofarliga för människan. Av de som är giftiga betraktar man endast 50-60 arter som potentiellt farliga. 

Det finns ormar i storlek från den lilla maskormen Leptotyphlops bilineata, c:a 11-12 cm, till nätpytonormens (Python reticulatus) närmare 10 meters längd eller anakondans (Eunectes murinus) vikt på uppemot 250 kg. 

Ormarna har fått ett oförtjänt dåligt rykte, mycket beroende på bristande kunskap, samt givetvis även bl.a. böckers och filmers inflytande. Med kunskapen ökar förståelsen och fascinationen för dessa djur, en förståelse som förhoppningsvis kan förhindra att många ormar slås ihjäl utan egentlig anledning, samt att man kanske får det lättare att förundras än att förskräckas. 

Ingen orm attackerar människan oprovocerat, utan endast i försvar. För att förhindra att behöva bitas har många ormar utvecklat ett antal varningssignaler, allt från skallerormens skallrande skallra och kobrans utspärrade sköld, till pufformarnas (och även de flesta övriga ormars) tydliga väsande utandning. Om ormen får en chans att undvika att bitas så är det bara till fördel, eftersom den inte har ngn nytta av att göra av med det gift som behövs för att döda det byte den skall äta! C:a 50 % av betten från giftormar är dessutom s.k. torrbett, vilket innebär att de inte har injicerat något gift alls!’