Bushmaster (Lachesis muta muta)

Utbredning: Central- och Sydamerika.
Kroppslängd: 3,2 meter.
Livslängd: Cirka 20 år.
Föda: Mindre däggdjur.

Övrigt: En av de största giftormarna, som kan injicerar stora giftmängder. Värmesökande "sensor" som registrerar skillnader på 0,002 grader Celsius. De kan lokalisera ett byte från   omgivningstemperaturen med så lite som 0,1 grad Celsius skillnad. Den enda huggormen i Amerika som lägger ägg. Visas för närvarande ej.

Hoppande lansorm (Atropoides nummifer)

Utbredning: Södra Mexico, Honduras, Guatemala, Costa Rica, Panama och El salavador.
Kroppslängd: Max 1.2 meter, med en snittlängd på 60 cm.
Livslängd: Cirka 15-20 år.
Föda: Små däggdjur, ödlor och grodor.

Övrigt: Denna korta, men kraftigt byggda orm är framför allt nattaktiv. Namnet har den fått av att den, när den hugger, hugger med sådan kraft att den lättar helt från underlaget.

Schlegels huggorm (Bothriechis scheleglii)

Utbredning: Södra Mexico, Ecuador, Columbia, Venezuela och  Costa Rica.
Kroppslängd: 50 cm.
Livslängd: Cirka 15-20 år.
Föda: Mindre däggdjur, ödlor och ibland även grodor och fåglar.

Övrigt: Som så många andra trädlevande ormar, kan denna orm hängande i luften, från en gren, fånga och äta sitt byte. Kanske en av de skickligaste.

Svartsvansad skallerorm (Crotalus molossus molossus)

Utbredning: Centrala och sydöstra delar av Arizona, centrala och   sydöstra New Mexico, centrala och sydöstra Texas.
Kroppslängd: 75-125 cm.
Livslängd: 25-30 år.
Föda: Mindre däggdjur, fåglar och även ödlor.
  
Övrigt: Skallerormarna är förmodligen, tillsammans med kobrorna, de mest kända och fruktade ormarna. De har dessutom beroende på bl.a. westernfilmerna fått ett rykte om sig att vara aggressiva djur som biter vid första bästa tillfälle. Detta är helt fel, eftersom ingen orm anfaller utan att ha blivit provocerad först.

Skallerormarna har framför allt ett hemotoxiskt gift, d.v.s. ett gift som angriper blodbanorna på olika sätt. Risken att få en stor mängd gift injicerat i sig är inte så stor. Man räknar med att upp till hälften av försvarsbetten är s.k. ”torrbett”, vilket innebär att ormen inte sprutat in något gift överhuvudtaget. Vid injicering är det som mest 20-25 % av den totala mängden som injiceras.

Malaysisk gropvipera (Calloselasma rhodostoma)

Utbredning: Sydostasien.
Kroppslängd: 70-80 cm lång, maximalt 140 cm.
Livslängd: Cirka 15-20 år.
Föda: Mindre gnagare, ödlor, grodor och fåglar.

Övrigt: Denna näsgropsorm är en av få huggormsarter som lägger ägg. Den lever ofta i närheten av människor och med sitt kamouflage är den svår att se. Detta kamouflage är däremot perfekt för att kunna lurpassa på sitt byte.

Tempelhuggorm (Tropidolaemus wagleri)

Utbredning: Delar av Indonesien, Malaysia, Filippinerna, samt öarna runtom.
Kroppslängd: Upp till cirka 100 cm.
Livslängd: Cirka 15-20 år.
Föda: Mindre däggdjur, ödlor och ibland även grodor och fåglar.

Övrigt: Den trädlevande tempelhuggormen är mest känd som den orm som används för att ”förgylla” och dekorera tempel i bl.a. Malaysia. Dessa ormar används också till turistfällor, där man kan få ett foto taget med en tempelhuggorm runt halsen eller i händerna.

Ormarna är ofarliga eftersom gifttänderna dragits ut och dör inom kort. Beroende på var de lever finns det en otrolig variation i dess teckning. Ungarna har dock i regel samma färgteckning överallt. Tempelhuggormen har en gripsvans med vilken den håller sig fast när den hänger ner från en gren för att fånga sitt byte.